jag kollade på film här om kvällen, en spelfilm. filmen handlade om en ensam människa, Lars, som var i behov av sällskap och hjälp att komma ifrån ensamheten, det var i alla fall vad de få personerna i hans närhet tyckte. han valde att köpa sig en docka. en docka som kom från utlandet och som lyssnade till namnet Bianca och som Lars hade träffat på internet. dockan svarade på hans frågor och ställde ofta sina egna. hon pratade, om än väldigt tyst. så tyst så att bara Lars kunde höra. hans bror med fästmö som han bodde bredvid trodde inte sina ögon eller öron när Bianca blev presenterad. brodern, främst tyckte att detta var sinnessjukt och ville att Lars skulle bli inlagd. så blev det inte. leken växte och snart var alla i det lilla samhället bekanta med Bianca. de gjorde allt för att Lars skulle må bra och slippa vara så ensam. i leken växte Lars, han blev mer social och glädjen syntes i hans ögon. det var spännande att följa hur han började leka och sakta ändra på regler och förutsättningar allt eftersom. han styrde leken. kanske inte alltid dit han ville, för ibland så styrde andra den åt honom vilket gjorde att det uppstod komplikationer. men dessa gjorde bara att Lars växte ännu mer.
efter ett tag så började Lars förstå mer och mer av det sociala spelet som pågick runt omkring honom. han började styra leken än mer. han styrde den så till den milda grad att han valde att låta Bianca bli sjuk. riktigt sjuk. så sjuk att han vart tvungen att ringa 112 och få in henne till sjukhuset. efter ett tag så dog hon. hennes död blev nödvändig i leken. det betydde att han kom till ett slut. ett slut som gjorde att han kunde gå vidare. lägga dockan bakom sig och våga prova sig på det verkliga sociala spelet, eller leken om man så vill det. fin film. han behövde leka fram verkligheten. eller är verkligheten en lek? för vissa är den nog det, kanske inte hela tiden men så gott som.
gött, då går ja vidare. tar med mig det ja tycker är viktigt och släpper det andra till fåglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar