glöm inte att spara, även i bloggandet, då och då..

skrev ett rätt långt blogginlägg som försvann i cyberspace. hat. gör om gör rätt.

jag har efter förra handledningen fortsatt leta ben under 2-4 timmars hundpromenader i två omgångar på västsidan på min ö. huvudet blir fort trött efter någon halvtimme med konstant letande med ögonen bland stenar å annat bös som gömmer det jag är ute efter. jag har den lyxen att jag hittar en hel del så att jag utan omsvep kan välja bort de benrester som inte är tillräckligt vita/gamla/fina att ha i min samling.

många ben är för färska så de är ointressanta för det är för äckliga för mig, även om jag har handskar på mig. jag inbillar mig att de är sjuka, de kan göra mig sjuk, de lever fortfarande och luktar garanterat. däremot de vita, rena, benen är mer ok. de kan jag till och med hålla i utan handskar. 

här är alla de ben som jag hittade under förra samlingspromenaden. eftersom jag håller mig till min ö så hittas ju också benrester från djur som rör sig kring kusten. bland de djur som jag på rak arm kan hitta i min samling är det främst fåglar, såsom trut, fiskmås, någon form av mindre gås, sen är det även krabba, bläckfisk, vitnosdelfin och får. 

benen visar också på dess historia, va de varit med om och inte. förslitningsskador, bitmärken, benbrott, detaljer på ytan, rispor mm skapar en historia. jag själv har problem med en fot som jag vrickar då och då där jag nu har broskbildningar. de hindrar mig inte nämnvärt i vardagen just nu, kanske längre fram, med brosken pratar. pratar om en historia kring min kära fotboll som tvingar mig att tejpa foten varje gång jag ska spela eller träna för att inte riskera att vricka den igen. en vrickning/stukning innebär några veckor utan den. en bruten vinge för en fågel innebär ofta döden. vi människor har tur som ofta kan lagas. den turen har inte alla i naturen.

det här är ett av mina tyngsta ben. jag utesluter således fågel eftersom deras ben ofta är lätta, ihåliga för att underlätta flygandet. men detta är tungt, solitt, inte så värst stort men tyngden förbryllar. tankar går till att ta mig in i de innersta arkiven på naturhistoriska och försöka lista ut vad det kan vara. 

här är hela min samling som den ser ut nu. benet längst ner till vänster har förbryllat mig sen jag hittade det för något halvår sen. det är stort, nästan lika stort som min underarm. men efter en promenad längs de döda fåglarna på naturhistoriska igår onsdag så finns ändå en tanke kring att det faktiskt kan vara från en fågel. en havssula. de är rätt stora. 

sen gillar jag min fårskalle som jag hittade när jag tillsammans med min kusin var på jakt efter vrakved på en grann ö(oj, ja har ju faktiskt varit på andra öar och letat. gött.). 

denna skalle är på gränsen till äcklig, kanske inte tillräckligt vit för att få vara med i min samling. men jag kan inte låta bli, den är för grann för att utesluta. funderar på att låta den ligga ute för att låta det vita komma fram. 

jag märker att jag fastnar i det vita. för mig är döden inte svart. benen är ju vita. vi pratade(eller hon föreläste) om färger på föreläsningen i måndags och kom då in på färger och att olika kulturer använder sig av färger på olika sätt. här i svedala är sorg och död starkt förknippat med svart. jag tänker inte riktigt så även om jag har med det i beräkningen. här är ju döden vit. eller kanske röd, röd som blod. detta är något som jag får titta lite närmare på. 

nu sitter jag mest och funderar kring hur jag ska göra med mina blyerts och min stora vita rulle med 200 grams ritpapper. sitter lite med "tomt papper"-fobin. vart ska ja börja. jag tror jag bara börjar. snart. 

naturhistoriska måste jag återvända till. 

denna valross, som finns att beskåda på naturhistoriska, är skjuten på Rörö, av Utter-Anders, mångsysslare som ofta hade bössan till hands.

anledningen till att jag vet att jag har en ryggkota från en vitnosdelfin är att jag hittade en skalle + ryggrad med bröstkorg för 1-2 år sen. sen kontaktade jag naturhistoriska riksmuseet i sthlm och de skickade då ner en låda som jag la skallen i så skulle de artbestämma den. efter någon vecka kom det ett mail där det stor vitnosdelfin. den kotan är på denna tidiga bilden äcklig. nu efter en längre tid i samma sten och väderlek har gjort den vitare. mindre äcklig. 

jag ursäktar inte min vurm för bilder. jag kommer fortsätta så.