var är jag mitt i?
döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden.
vad: i min tanke/mitt huvud har jag jobbat kring svåra ämnen, kring hur man skulle kunna ta upp dessa i undervisningen, hur man vågar och kanske också ska ta upp dessa, hur vi ställer oss till tekniker som anses vara fusk, hur vi kategoriserar vilka ämnen som anses svårare än andra, hur tema "konflikt" är mindre svårt än tema "krig", hur tema "död" är värre än tema "liv" trots att ingen av oss vet hur det är att vara död, däremot hur jvla illa det faktiskt kan vara att vara i livet.
mitt i processen, mitt i tanken efter en "utställning" i en korridor, funderar jag kring var jag är och vad jag gjort. jag har trampat kring döden. trampat på den, gått in i den, fast bara lite. jag har kanske mest sneglat åt den, gnuggat på ytan och målat den med min vita färg. en färg som gör döden annorlunda, iaf för mig, mer närmande än den mörka och svarta färg som man ofta annars förknippar med den. en feg väg kanske. att inte våga braka in i det svarta, det mörka, det hemska. men vit död passade mig här och nu. vit död.
hur: jag har gått in i min rädsla kring det vita stora pappret som alltid komma hänga över mig. jag tror inte att den kan försvinna, jag kan hitta vägar runt den men den försvinner inte. var ska jag börja? vad ska jag göra? en felriktad linje och den är död. i huvudet försöker jag nu komma på hur citatet löd, någonting med att en färg kan dö om man målar med den för mycket, eller kanske var det att en målning/teckning dör om man överarbetar den så att själen försvinner. myntet trillar nog ner snart.
rädslan är där iaf, när jag ska sätta första penseldraget på ett akvarellpapper för 100:- styck, får inte bli fel, måste bli rätt.
jag vill utmanas, vill göra något nytt, vill inte känna att några hinder är för stora att komma dit jag vill. här mitt i ser jag att använt mig av analoga som digitala verktyg, nya som gamla, sköna som osköna. jag har tankar på att plocka in gjutning in i processen, prova att gjuta av benen, göra något av benen, vet inte vad men vet att jag vill prova. frågan här är om inte min vilja att pröva nytt går före en tanke kring verkligen den vägen att gå är rätt för gestaltningen, processen. varför ska ja gjuta? för att jag inte gjort det förut, lära nytt. men passar det in? vad ger det till processen? vad skall du ha det till? vet inte. än.
bästa svaret någonsin. "vet inte. än".
varför: varför inte? jag vill vara den som man kan ta upp svåra som lätta saker med. jag vill inte vara rädd för något och nu står jag i en ställning som jag förmodligen aldrig mer kommer att göra. jag är elev. sen lärare. men nu elev och jag vill prova mig fram kring vad som är ok och inte. döden verkar vara ok, iaf i vissa kluster(nytt kul ord) av människor. krig? fattigdom? normer? humanism? mobbning?politik?
mobbning är/kan vara intressant, skolan pratar ofta om mobbning. men gör lika ofta ingenting, eller gör kanske inte rätt lika ofta som man gör fel.
nu är det ju inte som så att jag känner att jag måste ta upp svåra grejer, men jag vill kunna stå, någorlunda, stadigt när jag kan behöva det.
tillfälligheter. ofta är det tillfälligheter som fäller avgöranden när det kommer till mina arbeten. jag hade tänkt att min bror skulle få ta med stenar och annat material som låg på samma plats som benen på ön helgen innan redovisningen. jag tänkte att någon form av grav, nedgrävning, riktigt material från verkligheten behövdes. en tydlig koppling till döden och landskapet. nu glömdes detta och jag tog då in mitt trä, det trä där döden, landskapet och människan finns närvarande istället. tyngden vart kanske inte densamma, men det finns ändå en fysisk och psykisk(?) tyngd i träbiten och fotot.
varthän: om det känns som man inte är mitt i utan lite klar, vad gör man då? jobbar man igenom det? gräver man djupare? lämnar det för något annat?
jag ser andra saker som drar. vit död. en skarpskjutare från finland som dödade över 500 ryssar i finska vinterkriget. krig. ett träd hängt upponer över en gatukorsning i centrala sthlm med titeln "die for you". den vita döden också kallad den vita pesten eller hypotermi. socker. ROA och hans djur. de konstnärer som dök upp under döden på venedigbiennalen i tidigare inlägg. döden är alltid närvarande. mindre bild. mer text. från vitt papper till genomskinligt sillikon. mer kursplan och mer utbildningsvetenskap. djupare i metod teori. upphovsrätt uppsnovslättklätt sprättkjfuuättt.
jag fortsätter titta med öppna sinnen, framåt. jag vill se nytt, höra nytt, ta/känna i nytt, smaka och lukta in nytt. jag vill aldrig sluta lära.
förbättringspunkter kring mig själv: bli bättre på att kommentera. våga ifrågasätta, uppmuntra, tacka för inputs och guidening, visa att jag läst och att jag vill försöka förstå, inspirera och entusiasmera än mer. tack ägget för din pinterestmapp. nu har jag min egen. tack alla ni som pratade till mig och mitt arbete i korridoren. jag har vårt samtal på band ifall ni vill höra er själva igen.. våga vara än mer tacksam att folk tittar på det jag gör och vågar utmana mig i mitt arbete kring gestaltningen. jag vill ha kritik. jag vill lära mig ta kritik. jag vill lära mig ta än mer kritik, utmanande kritik, saklig kritik. jag vill ge kritik. våga ge kritik. våga ge än mer kritik. reflektera än mer. våga skriv ur händerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar