25 apr. 2014

lite samma känsla. men bara lite.

Memento, the movie. and the tattoos.




en liknande känsla får ja själv när ja får se bilderna som tagits av min rygg när någon målat den. eller när jag upptäcker va som faktiskt målats på låret, på armen, på bröstet eller i armhålan. en upptäcktsfärd över min kropp. min kropp blir lite ny kan man säga, ny mark att utforska, nya bilder och text att förhålla sig till. Memento handlar kanske inte om exakt detta men han gör ju faktiskt det, utforskar sitt liv varje dag, på nytt, pga sitt minne som inte existerar. en film som spelas baklänges och som snurrade till det rejält första gången jag såg den, den blev lite utav en favorit under mina unga år. 

jag ser också liknelser med fusket, och fusket då till prov och andra prövningar där man behöver komma ihåg vissa ord, fraser eller andra teckenkombinationer. alla känner vi nog till just detta att man skulle kunna skriva det på sin hud, i sin hand, på sitt ben och sen tjyvtitta där och sätta några fler rätta svar på prövningen. i vissa lägen i livet är anteckningar på lappar helt ok, nästan livsnödvändigt för att slippa glömma något eller så, men i skolan är det andra bullar. 

på min vfu på min förförra skola, jo ja har bytt lite, så pratade min lluare om en lärare som varit verksam i Usa i en skola där bildämnet användes dels som ett gemensamt språk i alla ämnena, han och min lluare hade ett sammarbete mellan bild och SO här i svergie där de lät eleverna under en historialektion rita en en stor teckning på ett A3 papper när han stod där framme och föreläste om vad som skulle kunna tänkas komma på provet eller så var det som så att eleverna läste på själva och ritade, gjorde origami eller vad fan som helst egentligen. eleverna hade då målat på sina olika vis det stora kriget med alla små streckgubbar som soldater och den där kungen till häst som stupade pga en pil i nacken och hur sen muren revs och fortet intogs bla bla bla. de fick måla eller göra vad de ville så länge de inte skrev ner något, inga årtal eller fraser. sen när alla hade målat klart sina teckningar, vikt klart sina origamisvalor och föreläsningen/lektionen var över så tog läraren in alla papper. om själva provet visste eleverna bara om vad det skulle handla om, inte hur det skulle göras, via uppsats, muntligt eller tex via frågor. när sen provdagen kom och eleverna satt i salen nervösa inför historiaprovet så kom läraren fram till var och en utav dem och gav dem sin teckning och sa att de fick använda sig utav informationen på den som hjälp för att svara på frågorna på själva provet. eleverna blev först förvånade, de förstod inte. någon frågade om inte detta var fusk men läraren bara, nä vadå, det är er teckning, kör nu. behöver ja nämna att elevernas resultat var betydligt bättre vid detta provtillfälle än vid andra "vanliga" utan "fusklapp". vid nästa provtillfälle visste ju eleverna lite vad det gick ut på och då såg man att deras bildspråk användes annorlunda.

så. är detta fusk? kan man kalla det taktik? de har ju på något sätt använt kunskapen i bildspråket istället för i tal/skriftspråket för att knyta upp kunskapen mot provet och sätta fler rätta svar. 

nu promenad. behöver tänka lite till och det ska göras ute i mitt landskap. äntligen. hej.



1 kommentar:

  1. Så himla nice grej!
    Jag tänker att det måste gå att likställa med typ stencilblad som erbjuds ibland på matten och NO'n till vissa prov.. att syftet med provet är inte att ha memorerat själva problemformuleringen utan snarare hur en tillämpar den till att lösa problemet.
    Om "problemet" eller målet är att komma ihåg ett historiskt förlopp måste ju dessa bildliga anteckningar kunna räknas som en stencil med problemformuleringar.

    I like it.

    SvaraRadera