18 maj 2014

att gå in i texten.


med kroppen.

att använda autoethnography som metod och tänka text och reflektion är intressant. genom att gå igenom det ja gjort i min gestaltning och dra det en omgång till i reflektionskvarnen så händer något mer med processen, med reflektionen och således också med gestaltningen.

det jag märker när jag skriver, egentligen precis som innan men än mer mot mig som person och röst, är att texten blir än mer mot mig och mitt jag, min röst och mitt sätt att sätta mina tankar på pränt. det har också mycket med dagsformen att göra, hur mitt liv ser ut just nu och om ja vaknade på den ena eller den andra sidan av sängen. allt påverkar ju hur ja reflekterar just den dagen, hur mina tankar går och om ja ens kan tänka mot gestaltningen och min röst. jag kan ju sitta och skriva utan att för den delen få ut det ja kanske tänkte att jag skulle få när jag började skriva. nervösa tankar kring daten på förmiddagen kan ju förändras totalt till mer ljusa, eller mörka, tankar på kvällen och således kan ju texten ändra form under dagen, i pauserna.

jag tänker att jag ska låta min dagsform spela roll i min text, små små nyanser eller större sjok av sinnesstämningar.


igår vart jag målad igen, min kusin stod för arbetet och jag käkade chips i soffan och kollade nyheterna mm på tvn samtidigt som skitsnacket var i full gång. det blev en svart arm med inslag av grönt och blått. det blev noter, svalor, träd och lite abstrakta grejer. de nya svarta pennorna är snällare än den gamla permanenta. de luktar inte och släpper lätt från huden, en flyktig tusch som vill vidare.




funderade på att skriva av mig redan i går kväll innan ja somnade men så vart inte fallet, utan fingrarna och tanken jobbar nu istället från solen på balkongen. jag har ett fönster här nu på 45 min till innan ja ska ställa mig vid diskbänken och lösa disken från igår ikväll när det vart spontant lite större middag till fler än beräknat. trevligt är ordet.

solen och värmen gör säkert sitt till texten också. den gör ju bla att ja hellre vill vara ute i den än inne vid datorn på dagarna. stressen och ångesten över själva skrivandet blir ju inte mindre av det beteendet direkt. men huvudet, och kroppen per automatik, säger ju folk blir roligare när solen och värmen kommer. pratade om detta med kusinen igår på hundpromenaden i kvällssolen på berget i skogen. jag har inte märkt av detta personligen på lika överväldigande sätt som andra. däremot har ja kroppar och huvuden i min närhet som påminner mig om att kroppar behöver ljuset för att bli roligare, på vintern är det trist.

date och vår verkar ju också höra ihop, folk blir roligare, blir varmare och, vad det verkar, ensammare. skägg trimmas, kroppar tränas och huden solas för att passa bra in i ramen av foton som tas med mobilen lite snett ovanifrån. det e ju lite pirrigt, lite jobbigt, lite svettigt och roligt att träffa nytt folk som snurrar till livet lite för en. dessa olika känslotillstånd eller va man ska kalla det påverkar ju mig, påverkar min text och jag tänker låta de påverka mig. det kan ju faktiskt bli så att känslorna påverkar så till den milda grad att gestaltningen tar en helt annan vändning eller fusket skjuter i höjden.
       på tal om fusk, eller taktik, när det kommer till nya bekantskaper så är ju mina erfarenheter att man kanske inte är själv själv helt och hållet till en början, man försöker väl vara sig själv men i själva försöket blir man en annan, inte 100% Simon liksom. allt eftersom tiden går, TID, så visar man mer och mer av sig själv tänker ja, fler lager blir synliga och man blir mindre försiktig och vågar släppa på viss information om sig själv i form av röst eller kropp eller andra olika språkformer. och jag tänker att det kan vara likadant i huvudet, att tankarna och reflektionerna över situationer med nytt intressant folk inte är så rationellt eller genomtänkta tankar alla gånger, man ser liksom bara det fina, det braiga och roliga med personen. om det är en dålig person så försvinner denna rätt tidigt i processen, och dussinmänniskor, de ryker med en gång. om nu inte den dåliga personen spelar sina kort taktiskt, å kanske till och med fuskar och ljuger. jag är ju också taktisk, vill jag tro, men utan några onda(...?) intentioner. onda, lät konstigt men så skrev ja och då är det väl så. kanske. taktisk så till vida att jag inte visar alla mina lager med en gång, jag blottar dem pö om pö, lite hemlig är ja nog, fast inte dumt hemlig, jag har inga stora skelett i garderoben direkt som folk behöver vara oroliga för.
    hemlig är jag ju här med, lite iaf. hemlig så till vida att jag inte valt att berätta allt, allt i min process eller hur mina tankar går. man kan läsa in mycket men inte alla bokstäver i rätt ordning för att kankse kunna förstå helt vad jag menar. jag tror att det är en taktik från min sida. jag har varit hemlig förut under min tid på universitetet bland annat under kurser spelets regler. där gick jag en hel sommar utan att berätta för någon vad ja gjorde. jag fick mina 15 hp utan att lärarna ens sett vad jag gjort. de litade på mig, sa det. gjorde de rätt i det?


tusch, sol, ny tatuering? konstig bränna?

nu när jag sitter här på balkongen och äter frukost i solen, jag tänker att de strecken som drogs med pennan igår som sitter kvar i dag blir som ett lager till mot solen och således kanske löser en skönt knepig bränna på mig? jag tänker återigen på mellanrumsmaterial, att mellanrummet mellan min hud och solen befolkas av tuschens färger och påverkar hur strålarna träffar och med vilken kraft eller intensitet. och hur påverkas huden av att träffas av strålarna genom tuschen? det kan ju bli en reaktion tänker ja nu med huden som reaktionär. utslag och eksem kan komma i vågor efter det här. kanske.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar