Annars så började veckan med en SUIT.

Och inte vilken suit som helst, eller jo det är nog så här jag(fördomsfull, ja kanske ibland) föreställer mig att alla suits känner sig ibland.

I lillebrors(lillebror kan hela låten utantill) favvo program(i verkligheten är inte folk så glada på NYCs gatort tror ja) så
sjunger dem om suit up! check it out.

Filmen The Delicious som vi började veckan med, handlar nämligen om två suits som lever det perfekta karriärslivet i NYC. Jag själv hade aldrig klarat av att gå finklädd(läs utklädd) till jobbet varje dag. Jag hade flippat mycket tidigare än den stackarn på filmen som tillslut finner sin tillflykt ut i grönområden iklädd en något originell utstyrsel i färgen röd.

Jag känner så mycket för denna stackars man som lever ett stressigt och nästan ovärdigt liv och jag kan inte se något lustigt alls i filmen utan känner bara ångest. Jag tycker så synd om stackarn. Tur det att han hittar sin röda dräkt och kan börja sitt nya fräscha liv, förhoppningsvis tillsammans med sin nya livskamrat i gult.

I Hammerhill fick jag senare samma dag höra något som jag inte hört förut av Ove Sernhede. För jag trodde verkligen att det fanns tjejer där också. Men det verkar som om dem försvunnit. Kvar fanns bara gäng med grabbar som rappar och hiphopar sig igenom dagarna. Nä men om jag ska vara allvarlig så tycker jag det är konstigt att inga tjejer får ta eller tar plats. Den enda tjejen jag såg var Nabila, och anledningen till att jag kände igen henne var att hon skriver sköna krönikor(jo, jag tycker att hiphop är riktig musik) i metro. Men sen var det bara en massa grabbar som återigen tog micken eller vad det nu kan vara dem tar tag i för att höras och synas. Finns det inga tjejer med en gitarr eller ett piano eller en mick för den delen som skriver sin egen musik? Som också vill synas? Vilka är det som vistas i lokalerna under folkets hus om kvällarna för att skapa rytmer och toner?

Olika klyftor finns nog i alla stadsdelar och på alla skolor. Olika stora förvisso men klyftorna finns där. På den skolan som jag jobbade på i Mölndal i 4 år innan jag började min utbildning här så var klyftorna stora. På berget bakom skolan bodde de rika med utsikt över den lilla staden. I de syd-västra delarna bodde de fattiga och utsatta i utanförskap. Detta visar sig i skolan och det skapar problem men inte värre än att vi kunde lösa dem där. Att det sen är olika politiska beslut, precis som Ove snackar om, som skapar den verkliga klyftorna och det känns långt bort från skolans värld att ändra på dessa.

Jag har många gånger tidigare hört om segregationen och hur många som lever med det och hur allvarligt det är. Det är inget nytt för mig och jag tror nog att många som satt där kände eller tänkte ungefär samma sak som jag. Jag satt där i förhoppningen att få höra lite kluriga lösningar och framtidsplaner för Göteborgs utkanter så att dem inte fortsätter  nedförsbacken ner mot total utfrysning och utanförskap. Men det kom inga lösningar så som jag såg det. Visst så behövs det mer pengar till områdena men det är inget nytt. Fler fältare är väl en självklarhet överallt! Och hur gör vi för att få upp betygen på skolorna i  Hammerhill och i närområdena såsom Gårdsten? Jag vet inte, och om inte Ove vet, vem vet då? Nä jag vart faktiskt lite besviken efter besöket i Hammarhill, trodde det skulle vara mer givande.

Diskursteori var något nytt för mig. Intressant men helt klar över allt är jag definitivt inte efter tisdagsförmiddagens föreläsning av Kajsa Widegren. Flickkonstnärer är också det ett nytt begrepp för mig. Att Maria Lindberg(intressanta gula tavlor minsann) var just en av dessa var inget jag visste innan. Och det var inga höga odds på att detta uttryck var myntat av män i öfvre medelåldern som kan konst minsann. Herrejvlar va skitnödigt.

Saker som jag kunde komma på mig själv tänka på under föreläsningen när jag kände att det var överhuvudet på mig var hur och på vilket sätt hon föreläste. Att stå och titta ut ur fönstret eller att hela tiden titta ovanför oss elever som sitter framför är inget jag kommer skriva ner som bra tips att göra under en lektion.

Jag tror att hon tappade mig eftersom hon inte gjorde ämnet nog intressant för just mig. På samma sätt så kan jag se det som att det var mitt eget fel att jag inte var intresserad nog. Alltså med det menar jag att man med krångliga och invecklade ämnen kan behöva ett intressant och lättförståeligt lektionsupplägg som fångar elevernas uppmärksamhet. Att hon kunde sin sak när det gällde diskursanalys tvekar jag inte på för fem öre. Däremot kan det vara svårt att få fram allt man vill säga på ett sätt som alla kan förstå.

Sen så tyckte jag det var jobbigt att hon pratade en lång stund om en konstnär som iaf jag inte visste något om utan att visa vad hon har gjort i konstväg. Visa ett verk av konstnären som du pratar om så jag kan få en uppfattning av vad personen i fråga har gjort för någonting. Att visa bilderna efter pausen var på tok för sent.

Annars så var det intressant att kika igenom flickkonstnärens verk och försöka förstå vad en diskurs är samt att koppla ihop dessa. Någonting nytt lärde man ju sig trots allt.

Resten av veckan var ball. I korta drag eftersom jag redan skrivit lite om dessa uppgifter blir att Pecha Kucha är något som jag vill fortsätta att jobba med. Chat roulette kan det bli framöver och Pixino är redan ett bokmärke i eldräven.

/S