kontraster

hårt mot mjukt. snabbt mot långsamt. arbete mot skiss.





vi skiljer oss åt när det kommer till uttryck. det som graffitieras runt dammen har gått fort, snabbt och med ett handlag som det övats på under åtskilliga timmar. det ska gå fort. det måste gå fort så att man hinner med så mycket som möjligt innan man drar vidare för att undslippa lagens långa arm. det vi gjort är det motsatta. vi arbetar i en långsammare takt, på ett annat sätt och med ett annat material. vårt arbete tar tid, det tar kraft och det gör att man ställer sig frågan om det verkligen är värt att hänga upp dessa verk offentligt då man riskerar att de plockas ner snabbt och försvinner. har man lagt 8-10 timmar på ett plåster så vill jag helst att det ska respekteras. konstigt. dubbelmoral, man talar emot sig själv hela tiden.
jag tvekar men ändå inte. jag vill att det ska kännas att hänga upp och visa något. det ska kännas att arbetet och tiden man lagt ner spelar roll. det ska vara en skillnad mellan uttrycken.


jag har hört att dessa virkade dukar mm i liknande stil som man kan köpa på loppis för småpengar är ett "förspillt kvinnoförakt", ett handarbete utan vinning, utan respekt inför arbetet. när män håvar in fisk, täljer en smörkniv eller snickrar/snidar en möbel så förstår man genast att här får det kosta, här ska det respekteras det hantverk som gått i generationer. är det de berömda strukturerna som återigen syns igenom de fina maskorna på plåstren? patriarkat mot matriarkat. mjukt mot hårt.

vi plockade in kommentarer från flashback, från frågor och svar som vi skickade till aktiva människor inom gatukulturen. det är ofta ett hårt språk, grabbigt, gatans kultur, ett litet varningens finger höjs att anonymiteten möjliggör denna hårda ton, detta råa språkbruk. näthat är ett ord som kommer till mig när jag hör hur en person blir irriterad över en artikel om att hen får klottra med garn men att hen inte får göra samma sak med sprayfärg. ja, man kan se skillnaderna mellan dessa två sätt men också likheterna. likheterna där konstnärernas vilja att uttrycka sig återspeglas.

så vad är ok och inte? vem bestämmer i vårt gemensamma gaturum? av alla lyckstolpar i Göteborg borde iaf någon tillhöra mig. ska jag då inte få göra vad jag vill med den?

vi jobbar på med våra olika delar i vårt arbete. foton blir rörliga, plåster blir varma och mjuka, de innehållsrika rösterna blir hårda och komplicerade, ljudmattan känns komplex och alldeles nödvändig för att få en tyngd i det hela, rörelsen är viktig, viktigare än man tror. att kunna röra sig genom staden och dess utrymmen är vad det hela handlar om, att kunna göra detta och samtidigt känna som en i staden, en medborgare. vi är många medborgare, lika många viljor och tankar kring hur det ska få se ut runt oss. om det är fult eller snyggt kan ingen säga och är heller inte intressant, vi kan bara säga att det är.