topshop har hakat på trenden(?).
här känns det som att ordet fobi som expressen tar in kopplas till rädsla(en självklarhet), sen att jag kopplar fågeln på tröjan till korpen är väl kanske inte så konstigt men heller inte helt okomplicerat/opartiskt. detta påminner mig om mina teckningar. landskapet finns där, livet lika så. korpen, en symbol för döden men här vit. en vit död är inte lika läskig. jag har mina vita ben, också där är färgen en symbol för att kanske mildra tanken på döden.
vi i väst(sverige, runt mig, vi pratar sällan, mycket sällan om döden) har närmast en sorts fobi för döden, kanske bara döden i ens närhet eftersom döden via en skärm inte är lika skrämmande. thanatofobi, rädslan för döden är kanske något vi bör jobba på. döden är ju ständigt närvarande och den har ju smugit in i våra liv via symboler, medier mm men smygandet gör att vi kanske inte reflekterar över symbolerna vi bär på kläder mm. (Banksys nya i NYC, en liten dödskalle av Alexander McQueen , ja vet att det är halloween i stundande men ändå, symbolerna finns överallt lik förbannat.)
Ornitofobi, att vara rädd för fåglar, blandat med korpen som flyger upp å ner över huvudet på en måste bli en chock för fobikerna. dels symbolkopplingen till döden som den svarta fågeln bär med sig, dels det att den väljer att flyga upp å ner för att inte se på det hemska nedanför.
korpen är också något som Kristian Gidlund tog upp i några av sina blogginlägg på den snabbt älskade/uppmärksammade bloggen/dagboken, i kroppen min. den 27 mars 2011 berättade Kristian för första gången för de som ville läsa hans texter att han vart drabbad av cancer, att döden skulle komma till honom tidigare än många andra. korpen är också för Krisitan en symbol för döden där den kraxande flög förbi - dödens budbärare, svart som synden. Kristian avled den 17 september i år. Kristian dog i den ålder som jag är i nu. jag känner inte till honom annat än att jag hört hans musik, inte överförtjust i den, tidigare, sen vart det främst genom hans sjukdom och hans sätt att berätta om den som gör att jag känner ett band till honom.
hans nära texter griper fortfarande tag i läsarna, och samma dag som han avled publicerades hans sista inlägg.
jag har läst några inlägg i hans blogg, lyssnat på intervjuer, bla i värvet, och det som slår än är att han talar så lugnt när det kommer till döden. han verkar förberedd. inte rädd utan stark. han talar om nederlag, en obarmhärtig sjukdom, att det är som att åka på stryk eftersom han blev bättre, men sedan snabbt sämre. att inte räcka till när man tror att man klarat sig igenom det värsta. till slut kom han till vägens slut, den väg som vi alla kommer att vandra. sen hur vi väljer att vandra den skiljer sig åt från person till person. vissa vandrar medvetet och andra gör allt för att slippa titta på vägen. vi behöver nog alla göra just det ändå, titta på vägen, vara lite förberedda på vilka kurvor och raksträckor som kan komma att visa sig framför oss.
Kristian nämner i värvet att vår inställning till döden verkar vara att inte prata om den, lite som i Harry Potter att man inte får prata om en viss person för då kommer han fram, att lura döden, då kanske den glömmer bort oss så att vi alla kan bli 145 år gamla, men det funkar faktiskt inte så. vi kommer alla att dö en dag.
med en blogg utåt som kan läsas av alla, finns också möjligheten att skriva av sig om man vill. kommentarerna till hans inlägg är ofta många. ärligt skriver folk vad de känner just då, just där efter det att de läst hans texter. just kring korpen i detta inlägg kommenteras det så här:
lyssna på/läs Kristians tankar kring sin sjukdom, döden och vi som människor. vi behöver prata mer om döden idag. den är ständigt närvarande i våra liv, vare sig vi vill eller inte. livet är inget utan döden och döden är inget utan livet.
Memento mori. kom ihåg döden.
lev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar