vad
my little friend, the painter. vad jag gör nu har haft sin början i mitt val att inte jobba, rent fysiskt, utifrån vår platsspecifika plats runt vasagatan/parken utan snarare vara där i huvudet, via datorn, via andra. jag valde att distansera mig och hitta mina egna ingångar via mina egna sätt att arbeta, mina egna sätt att ta mig framåt i min process.
jag hittade my little friend nära mitt hem, rent fysiskt, samtidigt som jag hade vasagatan i öronen där jag gick ute i skogen lyssnande på hur 13 personer dog efter det att spårvagnen spårat ur efter sin färd från chalmers ner mot vasaplatsen. 13 personer. numret 13. olycka. ganska snabbt kom man in på vad har hänt på denna plats historiskt sätt? döden är ju ständigt närvarande på platser där människor rör sig. hur ser dödskulturen ut i Sverige idag 2013? hur arbetar vi i skolan med döden och andra svåra, för vissa mer än andra, ämnen? vågar vi(orkar vi?) arbeta med det svåra, det döda, livet? Bildämnet är ju ett av de ämnen i skolan som har möjlighet att arbeta med just de svåra och enkla saker som vi har att göra med genom livet.
Memento mori. kom ihåg döden. lev idag. vi är alla dödliga.
min vän var levande. svart på ovansidan och blåskimrande undertill. min skalbagge hade sitt svarta skelett utanpå, längst ut på kroppen, och är mjuk inuti, många andra varelser jobbar tvärt om. mjuka utanpå och hårda och vita inuti.
edit. jag pendlar sen mellan levande djur, dött djur, till levande igen och död. det är ju så mina djur jag har haft i min närhet har kommit och gått. jag har ju överlevt alla mina djur. det har varit många begravningar under åren, men än mer namngivelser.
jag jobbar med benen, med gränsen mellan liv och död, med havet, stenarna och mitt landskap. med det stilla och det rörliga. det kalla och det varma. gränsen till vad som är ok att prata om och inte. gränsen till vad man får göra och inte. grå. grått. gränsen mellan det vita och det svarta. jag gillar det grå. och det vita. behöver jobba mer med det svarta. det måste finnas en dynamik mellan vitt och svart. utan dynamiken så blir det lätt platt. trist.
hur
jag är en samlare. min farfar var en samlare. i tidigare liv(om jag nu tror att vi återföds) var jag garanterat en samlare, en jägare med skarp blick. under mina promenader här hemma har jag samlat på mig en del. i en låda ligger det vita. döde. ben. mjuka varelser med vit, hård, död inuti.
av dessa bitar, pussel, av djur försöker jag konstruera ett nytt. ett djur som kom till mig en natt och letade efter mig. ett djur som ingen tidigare verkar ha sett. ett nytt.
borra i benen, gör gubbar, lek, spela teater med benen sa dem. nej. för mig känns inte det rätt. det är inte det mina ben är till för. döden är olik för oss alla. även om jag inte är rädd att tala om den, rädd för den, så har jag respekt för den. jag ser inte benen som lek, den synen är nästan lite förlöjligande, för mig är det faktiskt lite allvar. men jag vet inte exakt hur mycket. vi ser olika på det döda.
jag använder vitt papper och blyerts/grafit för att få fram mina tankar. jag använder projektor och stora skalor för att ändra på det existerande. jag använder mig utav foton. jag tänker kring copy+paste. på att kalkera. att få kalkera. att kopiera något till den milda grad att det blir mitt. i min skolgång var/är kalkering något fult. detta främst i skolan. när man kommer till jobb så är det ett verktyg, en väg framåt till det någorlunda mål man vill åt. varför? varför är det mer ok där men inte här? vi har alla gått i olika skolor, och verktyget/metoden/tekniken kalkering har säkert olika stor betydelse i alla, skolan är olik. ojämn. jag kan inte sluta tänka på att kalkering är något man inte pratar om, likt svåra ämnen som döden i dag. målar man av en projicerad bild är det fusk. fel. kalkering är fel, det pratar vi inte om och det gör vi definitivt inte här. jag tänker mer, kalkera, kalkera, kalkera och kalkera än gång till, till slut tror ja ändå att man gör något eget, originellt(om det nu finns något sådant). kopiera kopiera kopiera och sen skapa.
Prinsen, har han kalkerat, kanske bara inspirerats eller är hans idéer helt originella? därom tvistar de lärde. men en sak är säker, han har gjort det flera gånger. en gång ingen gång, men två? tre? mm, hans porslin, eldskydd och kanske till och med besticken bör iaf diskuteras. enligt hovet har han inte känt till den andra serien "arter i fara", enligt Hedvig Hagwall Bruckner via Resumé så sysslar han med plagierande . va tror/tycker du? hur tänker du? har han stulit idéer och plagierat andra eller är det så världen fungerar? man inspireras och jobbar hela tiden i balans med det runt omkring en?
 |
| via resumé |
jag använder mina foton och kalkerar dem. jag har mitt arbetssätt och syfte framför mig. döden och återfödelsen i den attraherar mig. inspirerar mig.
varför
jag tänker att jag har gått in på just varför jag väljer att göra vad jag gör. jag vill kunna diskutera och jobba med svårare frågor och ämnen. jag vill kunna ta en diskussion om kalkering/projicering verkligen är ok när det kommer till att måla en tavla eller gestalta något, kanske gestalta döden. om vi nu är dödliga och att liver inte funkar utan döden, är det då kanske samma sak med konsten och kreativiteten. vi är varelser som inspireras, vi funkar inte utan vår inspiration? vår inspiration är kanske sårbar, men samtidigt nödvändig, inspirationen kanske till och med gör oss sårbara. en sårbarhet som behövs för att kunna arbeta kreativt?
jag har hört någon säga i filosofiska rummet på P1, kan inte komma ihåg exakt vart å vem som sade det(hittade det), i något program där det talade som döden något liknande det här: i vårt vardagliga liv är döden vanligtvis något vi flyr ifrån .... om man har det som en slags strategi kan det vara bra. man klarar inte av att leva i dödens närhet om man inte har livet.
jag tänker att för att orka med att ha döden nära sig, då måste man ha ett ljust och starkt liv. livet är inget utan döden, och döden är inget utan livet. memento mori.
jag känner själv att jag i nuläget känner mig rätt stark och att det är därför jag orkar(?) arbeta med just döden? jag vet att jag är dödlig. jag gillar den fasen jag är i just nu i livet. jag känner mig bekväm. just nu känner jag att det är läge att arbeta med just sådana här svårare ämnen.
är det så jag känner? really? ok. vi kör.
(jag skulle vilja ha/få en kommentar på att lärare läst och på något sätt godkänt/inte godkänt att det jag skrivit är ok.)
edit. jag vet inte om jag skrev allt det jag ville skriva. inte ens om jag skrev det jag skrev. helgens sockerintag vart inte i proportion till intaget av vettig föda. ska aldrig hända igen. jvla halloween.
jag har i dags läge gjort 249 inlägg i den här bloggen. va hände där..
(damien hirst, da vinci, Banksy, orup, hockney Britney spears, #love #cute #art #photo #instagram hdk konstfack feminism blondinbella kissie testar att skriva in lite namn för att se om bloggen får xtra besök. vill lära mig alla knep som blondinbella har. man vill ju förstå BYT FÄRG TILL VIT PÅ DESSA)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar