fps - first-person shooter. bf, cod, quake, cs, bf2, halo, jag var ofta(alltid) snipern. skarpskjutarn som ingen såg men som såg de flesta. Leon, det heter ja i spelen, detta efter filmen Léon som Luc Besson regisserade från 1994. en film som på något sätt påverkade mig då(kan vara mössan alternativt Natalie Portman som gjorde det undermedvetet..) det blev mitt nick. jag verkar inte ha kopierat rakt av eftersom jag inte använder mig utav flärpen över e:et, é. fast självklart är det en tydlig copy+paste-é grej..
jag vet inte hur många virtuella liv jag har på mitt samvete men många är det. fast här är det inte liv som går till spillo. det är ett spel. ett spel där det gäller att vinna omgången, inte döda/mörda. visst, man vinner när flaggan är tillbakatagen eller om de andra spelarna i andra lagen/laget är döda men det är inte på riktigt. har aldrig varit. bara på kul. adrenalinet rinner till i vissa moment när man känner sig jagad, när man bara är själv kvar mot 4-5 spelare som inget annat vill än att hitta dig å plocka dig. många är de gånger då man förlorat i de lägena av underläge, men lika många gånger har man lyckats klara sig vid liv genom att släcka andras. det är en mäktig känsla att vinna i fotboll med några bollar, lika mäktig som att lyckas plocka ner en stor motståndare i BF2.
vissa spelare tycker att snipern är feg, hen ligger ju bara å trycker någonstans å skjuter bara på avstånd. tydligen inte tillräckligt manligt/farligt som att springa runt med en hagelbrakare 10 m ifrån fienden, döden. någon jvla självbevarelsedrift är det kanske som klickar igång här. hålla sig på avstånd från slutet, inte riskera för mycket om det inte är alldeles nödvändigt.
Simo Häyhä - white death, från Finland var också han osynlig. idag kanske mitt nick hade blivit white death istället för Leon. men man byter inte hur som helst. man har kvar det gamla. Yoniss och jag var ett bra radarpar i spelen. han var mer brötaren, murbräckarn å så plockade jag resten, från avstånd. i fotbollen så spelar man ibland i olika lag, lika så i spelen. lika många gånger som jag har räddat/skjutit bredvid Yoniss sida, lika många gånger har jag siktat med mitt vapen mot honom och tryckt av. det är bara på kul.
vi lekte ibland krig irl som små. vi hade våra plastvapen eller något i trä som sällskap i terrängen runt våra hem. jag minns särskilt en gång, vi var 5-6 grabbar, i 9-10-12 års åldern, som kröp omkring på en äng i högt, gult, gräs och sköt på varandra. rätt som det var så började det ryka kring den ena. han hade en tändare i fickan som han fick för sig att använda i gräset för att få det att likna än mer krig. idiot. elden var lös och 40 meter ifrån där vi var stod det närmsta huset. han med tändaren började gråtandes i chock försöka släcka en eld som spred sig allt snabbare, två av pojkarna sprang iväg hemåt för att hämta hjälp. den ene som hade närmst hem fick snabbt ut sina storebröder och far som hjälpte till så gott de kunde med släckningen. sen kom brandbilen. han i grön militärmössa, svart plastgevär i handen och en tändare i fickan som fick(tog motvilligt på sig skulden) skulden fick stå å skämmas med gråt på kinderna. när elden var släkt kom den andre pojken som sprang hem för att hämta hjälp tillbaka tuggandes på ett äpple. han hade inte hämtat hjälp. han sprang bara hem å tog ett äpple. chock kanske. Yoniss med äpplet blev senare lite tuffare i de virtuella krigslekarna, inga mer äpplen efter en skitomgång där alla dog som flugor.
det är inte alla som kan skilja på fiktion och verklighet. jag kan i de flesta fall(tror ja iaf). jag tänker att för de som inte kan det, skilja på dessa två olika saker, kan böcker, filmer, media, tv-spel mm vara ett knepigt inslag i deras liv. har man inte koll på vad man får göra här i verkliga livet kontra vad som är ok via konsollkontrollen så kan man få problem. man kan bli ett problem. man kan skada sig själv och omgivningen rätt illa. eller så stänger man in sig och gör ingen förnär och försvinner in i världar som passar en bättre. spelandet kommer aldrig ta slut, vi är bara i början på något som kommer bli än mer avancerat och komplicerat. jag tror inte på förbud när det kommer till sådana är saker. jag tror på att man lär sig leva med saker i vår omvärld som pockar på uppmärksamhet, som är nya, som är skrämmande. jag tänker att kunna kontrollera ett spelande är mer givande än att försöka bryta helt.
såhär läser jag ibland meningar som dessa:
"nä jag har inte facebook för jag vill inte vara en del av den världen." - (jag vet att jag inte kommer kunna kontrollera mig själv, jag kommer stalka alla omkring mig och jag kommer fastna totalt i det. )
"våldsspel/film borde förbjudas!"(jag har själv svårt att se skillnaden på verklighet och fiktion, efter några timmar i det spelet kan det hända att jag känner mig avtrubbad och kan tänkas göra det jag gör i spelet i verkligheten. vad är verklighetetn.? fan. )
om vi lär oss att kontrollera saker kring oss så att vi inte hamnar i ett missbruk, ett okontrollerat tillstånd eller liknande, utan att vi lär oss att använda saker och ting sunt så kommer vi lösa det mesta. jag har aldrig kollat min mail lika mycket som jag gör idag. det är främst för att jag alltid har den med mig och den är adrig mer än 4 sek bort. sen att jag inte får fler mail idag än tidigare spelar mindre roll. facebook tar upp tid. instagam tar tid. nyheterna tar tid. skolan tar tid. så länge jag kan schemalägga det viktigaste först, det som jag och samhället(?) anser viktigast, och för det "roliga" sen efter det så löser det sig. problemen kommer när det roliga görs först, för det tar kanske inte slut, och man inte hinner med att göra det viktiga.
det är intressant att vi utan att blinka köper att hollywood(får stå som symbol för filmer som görs i världen idag, ja jo det görs filmer i andra länder mm men det är ofta, i af i nuläget, att hollywood är normen och att det är det vi andra rättar oss efter) anser det helt ok att visa våld och död idag men inte intimitet mellan människor. moralpaniken i Usa är knepig, lite skrämmande. hud censureras medan ett skott i pannan körs i slowmotion i 4 olika bildvinklar. det är många i dag som skriver om hur sex/intimitet verkar skrämma mer än våld. kom lite bort från ämnet men så blir det ibland. vad är nästa steg i denna utveckling? censur är intressant, farligt och kanske behövd ibland, men lik förbannat intressant.
åter till Leon. google hjälper mig att hitta videos.
spel där sniper och white death nämns i samma mening.
skarpskjutarskolan, del 1. jag är autodidakt.
många filmer i ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar