ref v 23

säng

jag gjorde som jag tänkt från början. ställde enbart ut sängen i dess kläder som jag målat med kroppen. jag hade tankar på att utöka själva verket med fler ingångar, förgreningar eller armar som skulle prata med sängen och bjuda in och visa vägen. men dagen innan hängning så spelade slumpen återigen mig i händerna och huvudet följde med på dess spår. denna slump har varit avgörande under min process så jag tog modet till mig att faktiskt ställa det enkla på egna ben, bara sängen, jag kände att det inte behövdes något mer. de intima tankar som jag tänker på när jag ser sängen, dess lakan och avtryck räcker tror jag för att få folk att tänka, vad som helst egentligen bara de tänker något. jag placerade den i ingången, i en öppen yta, i ett fantaskiskt ljus som kommer rakt ovanifrån från takfönstren. ligger man i sängen så ser man himlen, man har många många meter med luft, med rymd, med rum innan ett tunt laget glas skiljer av detta rum mot det som är utanför, för att sen förenas med det blå högst upp.
sängen äger rummet, så känns det på den första bilden av de tre här under. den står helt själv och självklart där i mitten. inget tjafs.

titel

Simon Torgersson  - #whitecheatsproject
jag tänker att man i titeln kan finna fler vägar in i verket, in i tatueringarna, in på min kropp, min hud, min canvas av hud och tyg. om man inte ser dessa vägar in, in i detaljerna och svaren på de förmodade frågor som kan uppstå i närmandet av verket så gör inte det något. jag tänker att verket kan stå för sig själv. hittar man vägarna in, ja då kan man få en större bredd, större förståelse för min process och få svar på vissa frågor som man som betraktare kanske ställt verket. en hashtag # pratar nog inte med hela befolkningen av idag, även om den kanske borde prata med större delen iaf. återstår att se hur man läser titeln, läser verket och läser sina tankar kring det.


fotografier

jag printade ut de flesta, inte alla, fotografier jag tagit under processens gång med min kropp som canvas och dess tatueringar, mina fotografier på sängen och lakanen + de printscreens av likesen på instagram på tidigare nämnda foton. min tanke var att kanske använda dessa tillsammans med verket men jag har inte spikat något utan snarare tänkt: "det är bra att ha printat ut dessa ifall jag sen på onsdag under hängningen känner att sängen inte håller själv, att den behöver hjälp att prata med betraktaren". jag fick hem fotona på 10x10cm, fina kort men skarpare digitalt, mycket skarpare och interaktiva digitalt via instagram. sen kom slumpen. jag glömde fotografierna i stan. jag funderade på om jag skulle åka förbi och hämta dem, om de ens behövdes. nej, de behövs inte. sängen står själv, den klarar det.

text

texten kom till mig som vanligt främst den sista veckan, när det började brännas och det gällde att börja prestera. innan dess att det blev svettigt så satt jag med näsan i böcker och skummade text, jag satt med händerna på tangentbordet och med skummande ögon på skärmen där bloggar, bilder, filmer, låtar, artiklar mm flimrade förbi och där de bästa och mest intressanta sakerna fastnade i mig, bland mina bokmärken, bland de hundratals flikarna chrome sparade och vissa fastnade också på bloggen.

jag har lärt mig att det är såhär jag fungerar. jag skummar allt, tar in allt, bra som dåligt och när jag väl sätter mig och skriver så använder jag allt, lite här lite där och försöker binda i hop detta till en helhet. en helhet som ska fungera för mitt projekt, min gestaltning och min text, men framförallt för mig. nu i efterhand, utan att ha läst igenom arbetet, tänkte göra det senare idag, så är min tanke att det blev stort, många sidor men samtidigt så är det bilder och blogginlägg som tar upp plats, när man kokat ner från det så hamnar jag kanske på 25 sidor eller nått, helt ok, men det hade gått att reducera än mer kanske, plocka ut det bästa och låta det som kan ses som utfyllnad låta driva iväg, bort från texten och in i bloggen istället.

gestaltning

den här gången har jag inte köttat på som jag brukar, har kanske legat på 80% gas till skillnad från kriget då det var 97%. man ska aldrig ge 100% i skola eller arbete, för då har du inga procent alls att använda när du kommer hem sen, och familjen där hemma behöver allt några procent de med, sen får man ju inte glömma sig själv, jag behöver några ja med.
jag har låtit andra måla, sen sovit. min gestaltning har främst skett i huvudet för min del, det rent hantverksmässiga arbetet med händer och så har andra stått för. en bra erfarenhet att spara på hyllan eftersom det funkat på det här sättet också.


opponering

jag har ingen aning om hur det kommer att gå, blankt papper. texten jag själv ska opponera ser jag inte som något problem utan det kommer nog gå bra, främst eftersom författaren redan varnat och är förstående för eventuella saker som mina kritiska ögon kan hitta och kommentera i nästa vecka. den informationen är både bra och trist, bra för att jag då vet att hen redan är medveten om det, trist för att hen inte verkar nöjd med texten och inte verkar ha några förväntningar alls på den eller på någon positiv kritik.


examenutställning

det känns inte som att vi är en klass den här gången till skillnade från föregående kurs, lbd 500. jag har knappt någon aning om vad alla gör eller skriver om, vilket resulterar i att jag på onsdagen den 4 juni inte visste hur mycket plats, vad de andra gör eller vart de kan tänkas stå. vi har pratat under handledningarna om hur våra projekt flyter in i varandra med teman mm, men frågan är om utställningen gör det. jag var klar ganska snabbt med vart min säng skulle stå och sen byggdes det på med verk runt omkring. till ldb500 så fick ja tag i ett eget litet vitt rum som jag fick fritt spelrum i, göra vad jag ville mm, här vart det annorlunda med allt vad det innebär. eftersom jag var tidigt där också med sängen så fick jag också en plats som funkar bra, hade jag kommit senare så hade spelreglerna varit annorlunda. jag har heller inte som tidigare rekat lokalen annat än i huvudet eftersom jag vandrat igenom den entrén några gånger nu, men man borde nog varit där och känt in rummet tidigare. då hade man kunnat jobba in det lite i gestaltningen med. det e ju liksom inte "den vita kuben" som vi ställer i, för det hade ju varit det optimala...


vernissage

här bommade ja/vi totalt tänker jag nu. självklart skulle vi haft något i går. självklart. men jag hade ingen ork, fuskaren tänkte att någon annan borde ju ta tag i detta men inte jag. jag ska ju bara "glida" igenom det här. med detta sagt så lägger jag inte över ansvaret på någon annan, vi har alla en kollektiv del i detta beslut/ickebeslut angående vad som inte blev men som kunde blivit. när Bex frågade i onsdags om vi skulle ha en vernissage så fick hon en frågande och nekande min tillbaka från mig, jag var tydligen inte ensam om att ge det svaret. då kände jag att det var för nära inpå, att någon annan borde tagit tag i det, jag som fuskare tänker inte göra något. men idag, då känner jag det motsatta. nu gjorde jag och Bex ändå något, drog igång en affisch och ett facebookevent, minsta möjliga ansträngning. jaja, det är som det är, det är ju ändå bara vår EXAMENSUTSTÄLLNING!!!(irriterad bara jag tänker på det, hade känts bättre att få hänga på HDK än här nere dessutom fast de verkar ju inte vilja ha med några BVKare alls att göra. charmigt. jag har hört att våra lärare har slagits för oss, även om det verkar ha kommit fram att vi inte fått sätta upp affischer mm men det där tycker jag är en ickefråga, vi lever under samma tak. bvk ska stå bredvid design på utställningen. punkt. end of discussion.)

fuskaren

jag har svårt att släppa denna roll känner jag. och varför skulle jag släppa den. jag hade kunnat köra ännu mer all in som fuskare men jag har försökt hålla mig till en rimlig nivå. med fuskaren i tankarna så har jag nog större möjlighet att hitta likasinnade bland mina framtida klasser, bland personligheter som göms där bara vissa lager är synliga medan andra göms i det fördolda. den bästa fuskaren är ju den som är osynlig som sagt, frågan är bara hur jvla megabäst jag måste vara då som titulerar mig som fuskare men där ingen kan se mitt fusk. fuckin awesome!