Mitt inlägg handlade om utställningen Spitsbergen Past and Present av Tyrone Martinsson och hur mina tankar gick. Hur Martinsson klippt ihop landskap från dåtiden till avlånga landskap för att sen åka dit till samma ställe och fota samma sak och titta på hur tidens tand förändrat landskapet. Tiden och dess naturliga förändring är en aspekt, människans växthuseffekt en annan.
Jag tar även upp hur jag upplever själva utställningen med ord som klassisk, tråkig, lättläst, redan gjord. Jag önskar utställningar som ändrar på rådande normer. Samtidigt som de vita väggarna inte stör fotografierna eller konsten som tynger dem. Det finns en anledning till att man nämner den vita boxen. Misstänker jag iaf. Jag var på fotografiska för några år sen och såg olika utställningar med svarta väggar, det kändes fortfarande som den vita boxen men det svarta gjorde ngt med fotografierna. Det blev mörkare, en annan stämning. Vilket är självklart, men jag tror att den svarta väggfärgen påverkar betraktaren mer än den vita.
Diskussionen som följde var intressant. Inlägg angående om isen som krympt, tiden och människans överlevnad. Det svartvita kom på tal och diskuterades mer flitigt, bilder från en förfluten tid, precis som glaciärerna snart kommer vara, enbart fast i svartvita bilder från svunnen tid. Lugnet i det svartvita, mer arty och äldre, enklare att få en stark komposition med enbart valörer, att i flerfärg finns det begränsningar, det kan krävas mer kunskap om flerfärg och förhållanden dem emellan för en stark komposition.
I det svartvita behöver du lära dig att se och förhålla dig till det ljusa och det mörka, med färg förutom ljus och mörker även ta ställning och komponera bildens färgsättning, det blir fler steg och inte lika enkelt och rent tänker jag. En färgbild visar verkligheten, en svartvit något annat. Kanske en romantiserad verklighet. Romantiserade bilder visas idag kanske på samma sätt genom instagrams filterbank, banken är dagens svartvita fotografi. Man letar bortom verkligheten. Men, ett fotografi visar ju aldrig en exakt verklighet. Oavsett hur objektiv den än må vara. Fotografen visar alltid det från sin vinkel, sitt ljus, sitt öga, sitt perspektiv. Den så kallade verkligheten är således alltid förvrängd i ett foto, ändrad, påverkad utan att vi kanske tänker på det. Journalistiska bilder, dokumentära, inga foton visar verkligheten. Allt är regisserat på något sätt.
Men hur presenterar man bäst sitt arbete. Hur jobbar man med utställningen? Hur form och spänning kan väcka nyfikenhet eller frågor, få betraktaren att gå åt ett visst håll och öppna upp vissa tankar men inte andra. Hur mycket kan man styra? Bör man styra? Vad vill man visa? Vad vill man göra?
Är det intressant att betraktaren med sin ryggsäck blir styrd eller vill man vara öppen och bara hänga på vit vägg, utan frågeställningar, i in enkelhet. Missförstånd, är de alltid av ondo? Kan man nyttja dem? Provokation, tråkigt men missförstånd och ”jag fattar inte”- kommentarer är kanske roligare?
I diskussionen som började leva i ämnet ”det är vi som är dom” så kom det att handlade lite om hur man som betraktare kan bli förbannad av fotografens intentioner, vad vill denne visa? Visar den en förskönande bild av verkligheten, bara fördomar eller kanske rent av så nära verkligheten man faktiskt kan komma? I fördomarna verkar frustrationen bubbla, om man nu är på den platsen i sitt reflekterande att man faktiskt vågar erkänna sina fördomar eller förväntningar. Jag tänker likadant, även kring provokation att vissa fotografer/konstnärer är ute efter att provocera men att man lätt genomskådar det och att jag sällan numera blir provocerad av konst. Jag försöker komma på någon på senare tid som provocerat mig, men huvudet står still.
Om nu hypotesen kring fotografi + verklighet har en poäng, är då dessa foton dokumentära? Visar de dokument ur personerna på fotonas vardag? Eller är det för riggat? Hur kommer man undan detta? Ge kameran till modellen i fråga? Typ så som fotografen med kameran som en apa snodde och fotograferade sig själv med. Första ap-selfien. Är den dokumentär? Är de ”riktiga” dokumentära bilderna tagna utan vetskapen om kameran? Både från motivets som fotografens sida? Utom kontroll över komposition och exakt avtryckare? Jag menar för då kan ju ingen ställa upp sig för bild eller komponera bilden för att få en bra komposition eller liknande. För då finns ju inga förväntningar på fotografiet, fotografen eller motivet. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar