Pipe Island blogg: reflektion v 47. vitön

här följer några anteckningar från förra handledningen:

jag fastnade i kamouflage(stavar alltid fel) där bland annat Liu Bolin är en inspiration, ett inlägg från Henke om boken "Expedition : Min kärlekshistoria" av Bea Uusma om ballongäventyret till nordpolen där Andrée var en av tre äventyrare, i ett bygge av mitt egna vapen, mitt white death vapen, mitt landskap, hjältar av olika slag.

ensamma på en ö mitt ute i ingenstans, ingen vet var de är, 1897 sitter de där och inväntar polarnatten.
en vit mardröm som avslutas med att alla tre dör men hur är än idag osäkert även om Bea verkar göra sitt yttersta för att lista ut hur. Det hon verkar ha listat ut är att Strindberg dog av en isbjörnsattack, och att

Den vita ön, det har gjorts en dokumentär också, jag har mailat produktionsbolaget, thelmalouise, för att försöka få se lite mer glimtar av den eftersom den inte har haft premiär än vad jag vet. Bea är besatt av denna expedition. gillar hennes engagemang, hennes driv i pusslet kring deras död och äventyr. jag vill läsa hennes hypostes kring vilka som dör i vilken ordning och hur. jag hör henne säga på flera olika håll att strindberg dör först och att Andrée dör sist men jag vill läsa de sidorna. jag vill se hur hennes tankebanor går. måste få tag i boken för i den har jag läst mig till + att Bea själv säger att hon ritat och konstnärligt angripit denna expedition, så det finns illustrationer, andra bilder och konstnärliga uttryck som jag tror att jag kan ha nytta utav.

Liu Bolins verk får mig att vilja måla in mig i mitt egna landskap, med mitt vapen precis som white death i finland gjorde för att göra sig själv osynlig. med kriget närvarande och osynlig får ajg associationsbanor kring osynliga barn i vår värld, inom skolan och samhället i stort. papperslösa, flyktingar eller barn som själva gör sig osynliga för vår radar för att kanske dölja hemförhållanden som inte är så önskvärda.

vi kom in på krigsveteraner och deras liv efter kriget. många av dessa mår psykiskt dåligt och jag snubblade över en sådan herre, Eric Hollenbeck, via en film där han står i sin träverkstad där det sågas och hyvlas med gamla gedigna maskiner. här kommer också skolan och eleverna in i bilden genom att han tar hand om elever som inte passat in i skolan så som den ser ut idag. han beskriver barna som bra ungar men som inte kanske alltid passar in i det normsamhället som existerar. han startade skolan Blue Ox Mill and School och kopplingen mellan skola och en svår omskakad värld ter sig inte så långt bort än en gång. det finns ingen universallösning när man arbetar med människor, det behöver finnas flertalet ingångar och utgångar för att fånga upp de flesta av oss, Hollenbeck är en hjälte som hjälpt många.

vapnet. idag kan man hemmavid skriva ut sitt egna vapen. 3d-skrivarna faller i pris och möjliggör knepiga möjligheter. om 5 år behöver vi inte köpa den där plastgrejen till kylskåpet som gick sönder, vi skriver ut en egen på 5 min i vår skrivare. eller så skriver man ut sitt egna white death skarpskjutare för att skjuta lerduvor. så här är det väl alltid med allting, vissa använder saker till bra grejer å andra till dåliga. kanske svårt att komma ifrån. internet.com är ju ett bra exempel. bra och dåligt på samma gång.

jag byggde mitt gevär av plasten jag hittade.