bvkgf1 fotografi - Efter littsem. 2

Du ska sedan sammanfatta ditt egna inlägg och diskussionen som följde. 

Du ska även läsa igenom allas inlägg och kommentarer och välja ut någonting 

där som du fann extra intressant/tankeväckande. 

Koppla gärna till ditt eget gestaltande projekt och tankar inför presentationen i utställningsform. 

Denna inlämning ska omfatta minst ett A4 och ska läggas i inlämningsmappen

”Efter littsem. 2” senast 8 maj.

Jag skrev om mitt besök på Röda sten och utställningen med kandidaterna på valand i fotografi. Jag försökte rakt ut utan filter skriva av mig mina upplevelser av verken och själva hängningen. Jag använde mina kritiska glasögon och gick igenom steg för steg, de verk som fastnade i mitt huvud efter besöket. Vad är fotografi? Vad kan hängas på en fotografisk utställning? Det var frågor som hängde kvar. Länge. Och som påverkar mig i mitt egna arbete dessa sista veckor. Speglar, glasbitar i det lilla formatet, biljardbordsdukar, neonskyltar, pappershögar från myndigheter. 

Jag tittade på både rörlig som stilla fotografi, de rörliga har jag svårt att fastna framför. Jag upplever att de tar för mycket av min tid och jaga blir ofta stressad. Det måste vara väldigt intressant för mig, fånga mig totalt, om jag ska sitta kvar och titta. De stilla bilderna var fler. De var ofta av det större formatet. Vissa figurativa, andra abstrakta. Väldigt skilda varandra kan jag tycka nu i efterhand. Egentligen så var det kanske inte så värst många som hängde ihop. Alls. Utställningen i stort kändes väldigt spretig. På ett spretigt och osammanhängande sätt. Sen om det är en positiv eller negativ sak, det vet jag inte. Det vita rummet på tredje våningen kändes mest samlat. Två utställare som inte stal uppmärksamhet från varandra. Något att tänka på inför 15 maj. 

Att som producent inte tänka på hur saker och ting uppfattas eller kan uppfattas tror jag är svårt. Jag funderar ju hela tiden på vad jag gör. Hur jag gör. Och undermedvetet är väl det någon sorts bildspråk som jag håller på med. Alltså, jag tänker eller tänker inte, men pratar med bilder gör jag. Personligen så försöker jag ju göra bilder som jag först och främst själv gillar, sen om ingen annan gillar det så är det inte mitt problem. Men, om jag märker att ingen gillar en viss grej, då kanske ja inte gör samma sak igen om det inte gav mig ngt. När jag säljer tavlor så är det ju lättare att måla mina får som jag vet att folket vill ha än att prompt måla stenar som folk har svårare för, men som ja gillar att göra mer än fåren. Jag gillar att jag inte är svart eller vit, att jag ofta hamnar i gråzoner och pratar emot mig själv och är formbar. 

Jag kommer förmodligen visa en ärlig sida av det jag jobbat med under vårens gestaltning. Lite som den diskussion som kom upp i inlägget kring Rheborg på Abecita Konstmuseum, hur man vinner respekt eller respekterar fotografiet genom att arbeta med det. En ärlighet eller ett allvar som man så ofta använder inom fotografiet för att hitta tyngden, sanningen, konstnärligheten hos fotografen. Men vad är då fotografi? Hur ärligt kan det vara? Jag har gjort mig en blå mapp idag. Lagt i några av mina lektionsskisser som jag jobbat med och skrivit ut en skärmdump på min mapp Fotoknoto. En kass utskrift från skolans skrivare som krånglade så till den milda grad att jag typ gav upp mina tankar kring ett häfte med grejerna i. Så, hur fångar jag ngt ärligt fotografi utan att kanske visa det som vi brukar kalla fotografi? Min mapp är fylld med fotografi. Men vad är vad? Mapparna gör mig glad. Innehållet i inspirationsfotografierna som mapparna bygger på triggar mig, inspirerar mig att prova nytt. Hela tiden utveckling. Där är min ärlighet. Min ärliga önskan att hela tiden utvecklas, hela tiden föda min egna bildning inom fotografiet, konsten, och bildämnet som ligger mig så varmt om hjärtat. Genom mina fingrar brukar dessutom min ärlighet visas. Genom bloggen återfinns ofta mina ofiltrerade tankar och reflektioner. Allvarsamma som glada, där brottas de i gråskalor och det är inte alltid helt lätt. Men nödvändigt. Vända och vrida. 

Vad fan är fotografi? Samma jvla fråga som vad är konst? Typ omöjlig att svara på egentligen. Men jag gillar Billgrens svar i boken med just namnet vad är konst, och 100 andra jätteviktiga frågor. Svaren handlade väl om att frågan är ointressant då den inte är helt möjlig att svara på kanske, även om det kanske är det som är meningen, att man ska jobba på att försöka förstå begreppet. 

Ur boken: Hur vet jag att jag jobbar med rätt grejer? Du har inget val. 

Bör man förstå vad man håller på med? Inte nödvändigtvis. 

Ok. Då får man väl hoppas på att man är någorlunda rätt ute när det som nu känns osäkert. 

bvkgf1 - fotografi - uppgift littrsemi v 18

jag kikade igenom hängningen, utställningen och verken. två gånger. först själv, sen var ja klar men mötte min mors polare tillika min barndomskamrats mor och gick en vända till med henne. tittade på allt, fastnade på vissa men inte på andra. jag ska försöka texta ner här en reflektion rakt ur huvudet från gårdagen. vad intresserade mig och inte och varför jag tror så är fallet. Hur jag avkodar utställningen. 


först och främst. jag märker att jag fortfarande har svårt för video när det kommer till utställningar. jag finner ingen ro att sätta mig ner de minuterna som verket behöver. detta samtidigt som jag själv gärna jobbar med rörlig bild. jag tror på andra arenor, andra plattformar. internetbaserat där du hemmavid har tiden, man tittar igenom på annat sätt. eller så är det bara min tanke. videon i det svarta rummet var tyst. men rörde sig. intressanta förvända färger. negativ. gillar det lite men var där inne i max 30 s innan ja gick ut igen.
problemet när man inte tar in verket ordentligt(som man bör/kanske ska enligt seden...) är väl att man inte riktigt får kommentera det hur som helst. lite som att se de 5 första minuterna av en film och sen stänga av och tro sig få ha en åsikt om filmen. man har ju liksom inte sett den. man kanske har fått en första känsla men det räcker kanske inte alltid. Lisa Grip heter konstnären.


sen vart det verket med video som inte vart videos. det vart stillbilder på en tv där man förväntade sig rörlig bild men där man kunde lyssna på ljud via hörlurar som hängde undertill. lyssnade snabb i en hörlur, gick sen vidare. varför gör jag såhär..? där och då blir jag typ lite stressad tror ja, jag hinner inte ta den tiden. en bild som är framför mig läser jag av på sekunden. intresserar den mig stannar jag och gräver djupare, läser kanske titel och konstnär samt info kring projektet. men video är ngt annat. snabbt ska det gå. 

fort fort. bildanalysen går fort, funderar på om det inte borde vara så att nu när man ändå är så pass lärd i ämnet och analysen att det borde gå långsammare då man borde analysera mer eller typ mer noggrant? eller är det så att man gör det fortare och fortare precis som vilket proffs som helst som hållit på ett tag? jag gillade iaf bilderna på män som var hos barberaren. det lilla jag hörde var en kvinnoröst som snackade om patriarkala strukturer. Siri Lo Lidbeck heter konstnären.


note to self: ska du använda rörligt, gör det intressant.

den tredje rörliga videon hittade jag på tredje våningen i det vita rummet. den handlade om hur en tjej pratar om hur hon valt att blondera sig, att hon egentligen har en annan färg på håret. det är det första jag hör. tankarna går snabbt till att man vill passa in. passa in i lytt land. ny kultur. nytt sammanhang. filmen skjuts på en plexiglasskiva som hänger ner från taket av en kanon. bakbelyst. plexiglaset är matt, känns som den vart behandlad i efterhand för att filmen ska kunna ses. det är en kass betraktningsvinkel med detta sätt. men det gör det hela snarare intressant än är irriterande. 

 

 

 man hör rösten men ser inte på en gång vem som talar, man får orientera sig framåt och där, där ser man det. Gunèll Kuliva konstnär.

I stillbilderna var desto fler. Det fanns människor som printats ut på billigare papper, blivit fastlimmade på plywood som sen vart figursågade. Detta var typ sista steget i en process där bla performance i det offentlgia rummet hållit igång konstnären. Dessa plywoodskivor var stora som

 

 

 


små, innehöll hela som delar av kroppar. Många gånger var det ställningar byggda för att få fotot att stå upp. Min första tanke var rörigt, det var liksom många plywoodverk på samma lilla yta. För många. Kanske borde provat att ta ner antalet. I beskrivningen av verkat stod det ngt om just byggarbetsplatskänslan, det röriga som äter upp golvyta, och luften ovanpå. Jenny Simmar konstnär. 

På den norra väggen hade man byggt en stor vit vägg som buktade in i rummet. På den hänge stora fotografier på både människor och betongstad. Bilderna var kontrastfattiga och mörka. Dova. Dystra. Emma Torneus konstnär. 

I ena hörnet återfanns några verk som kändes väldigt strama. Strikta. Perfekta. De hängde på en mörk skiva som ramade in denna konstnärs verk. Verken i sig vart intressanta när man kom nära. Det var ngn fyrkant i dem som visade på någon form av synvilla eller något. Jag förstod inte vad det var eller hur man gjort vilket gör att ja kommer ihåg det nu och triggar mig att förstå. Att vilja forska vidare i det, lösa pusslet som startade i mitt huvud. 
Ida Nissen konstnär.

I katalogen hittade jag ett verk av Andrea Grundt Johns - Two days at sea (2014), väldigt intressant panoramabygge av flera olika exponeringar av horisonten där borta där havet och himlen möts. Mörkt hav och oftast grå himmel. Hittar tyvärr inte detta verket i utställningen.. Antingen väl gömt eller inte med. Osäker på vilket.
Men jag tror iaf att jag hittade andra grejer som Andrea gjort, det kan ju vara så att horisonterna försvunnit under processen, för andrea ställde ut olika glasskivor i olika storlekar. Hon leker med spegelbilder. 

 

En massa små fyrkantiga speglar på olika plattformar i olika mönster. Vissa visar spegelbilder andra ngt annat. Gillar främst de som står på rad, i kö, på det svarta podiet. Förstår det inte och jag gillar det. Det är inte självklart hur detta placeras in i fotografiet. Glasskivor har man använt i framkallningen. Speglar visar ju ett fotografi så de kan ja lättare plocka in. De ofärdiga speglande kuberna som saknar någon sida eller två är också intressanta, de visar något som jag som betraktare inte skulle se annars, andra vinklar och synfält. Ibland är man själv synlig och ibland inte. Blir typ interaktivt, man rör sig runt verket, letar intressanta grejer mm. Också intressant i katalogen, särskilt rutan där uppmaningen är att lägga ngt som speglar sig och sen läsa texten.

Asså det är några konstnärer kvar att skriva om, men jag väljer istället att sammanfatta detta som att det är svårt, svårt att sätta samman en samlingsutställning med så många olika verk i samma lokal. Det blir ofta rörigt och verken jobbar inte alltid ihop, utan de snarare stör varandra kanske. Detta är en problematik, jag har sett smärtfria lösningar, men det är likförbannat svårt.

Det vita rummet funkade med de två konstnärer som var där, den blonda tjejen fyllde rummet med minst 5 olika verk som åt upp plats och energi. Pappershögarna från migratonsverket, den lilla studion, det inramade beslutet om medborgarskap, svartskallelampan i neon och filmen. Intressant.
Och grabben längre in i rummet som ramat upp 5-6 biljardbordsdukar. Noll procent fotografi om du skulle fråga de flesta. Jag köper det. Gillar tanken att det kommer bli fotografi om du bara vågar titta tillräckligt länge. 

Det jag försöker visa på här är väl något försök till avkodning av verken. Hur jag upplever dem och läser av dem, avkodar förmodade meddelanden som producenten(fotografen) vill visa mig som mottagare. På sidan 211 i Wells tredje version står det om just kodning och avkodning. Det är Stuart Halls tankar som kommer upp om hur fotografen som producent kodar verken, för att sen lämna över ansvaret till oss mottagare att avkoda. Koderna i form av symboler och tecken hänger ihop med kulturen som de skapas i. Vår bakgrund påverkar också kodning och avkodning, vi har alla med oss en ryggsäck som vi använder oss utav, erfarenheter, egenskaper, kön, etnicitet, ålder, klass, sexualitet, religion mm påverkar hur vi upplever och läser in olika verk. Hall pratar om på s 212 om att det finns 3 olika sätt att läsa av bilder:
A dominant reading - att man ser det som producenten ser/skapar/vill skapa.
A negotiated reading - att man delvis ser det som producenten ser/skapar/vill skapa.
An opptional reading - att man inte alls ser det som producenten ser/skapar/vill skapa. Man hamnar i direkt konflikt med det skapande budskapet.

Jag funderar på om man som producent egentligen ska bry sig om detta. Särskilt i processen. Man har det kanske inbyggt men att det skarvas lite då och då, man vill ju liksom inte begränsa sig i processen kring så till vida att man backar för att man inte vågar. Att man tror sig veta att betraktare kommer se det på det här eller det här sättet. För ja menar, vet man redan det tidigt så va fan, hur kul är det då att fortsätta.

Hur mycket tänker du på hur ditt verk kommer uppfattas nu den 15 maj? Bryr du dig?

För jag personligen gör ju det men jag tänker ändå mest på att jag, som producent, måste få ut ngt av detta gestaltande och att det kommer hämmas av att jag bromsat och låser in mig. Jag påverkas ju av utställningen på röda sten, jag ser intressanta saker och mindre intressanta. Det är ju min personliga tolkning som bygger på min ryggsäck, mina intressen och mina tankar kring vad jag ser där och då. Dagsformen spelar förmodligen också den in, på både producent och betraktare. Denotationen är förmodligen väldigt liknande oberoende betraktare av ett verk. Men konnotationen som Barthes snackade om(s210) handlar ju helt om ryggsäcken. Vad har du med dig för glasögon i den och vad visar dem. Dina visar liksom annorlunda än mina, jag ser allt i rosa vad ser du? Barthes pratar om att det dokumentära fotografiet är mest dominant eftersom det kanske visar på mest fakta, verklighet. Samtidigt är ju inget fotografi verkligt, det kan omöjligt vara helt objektivt för att visa en exakt verklighet. Det är alltid någon producent som ställt in olika inställningar och perspektiv och visar oss hens verklighet, inte verkligheten. Konnotationen arbetar med sociala och kulturella erfarenheter, de ser olika ut hos oss alla. Denotationen är väl den som kan ses som mest verklig, och också då mest dominant. Eller?

När jag gick runt där såg jag spår av vernissagen dagen innan, jag fotade spåren och kom att tänka kring om man kan skapa en utställning av en utställning. Eller iaf genom en. Jag plockade med mig två kataloger och annan info om utställningen. Jag ska hem och klippa och klistra ihop en egen katalog, testa. För katalogen var isig väldigt fin. Väldigt bra. Hade kunnat vara ett egen verk.
Stjäl som en konstnär. Den boken har jag hemma i bokhyllan. Ska bläddra igenom den så fort jag är hemma från turkiet. Sen kommer det förmodligen tjuvas en det. 

(jag vet att ja skriver mycket ibland + att bilderna är i en jvla oordning. sorry.)

bvkga1 animation - tutorial PS

jag har valt att börja animera i photoshop(PS), har tidigare gjort några få gif-animationer via programmet men då via frame-någontingnågonting men har nu testat att jobba med videolager via tidslinjen.

själva skärminspelningen gjordes i screenflow. bra program som jag använt en del. 

bvkgf1 foto - färg

då har jag gjort klart med en till lektionside, tidsbegränsning och genomförande av uppgift.

lektionsskiss + inspirationsbilder att visa för elever under genomgång av uppgift.

instagram är min dagliga fotografiska plattform. det är därför många av bilderna blid 1x1. det går fort. en del ser det. fotografierna lever i 3 h innan de försvinner i flödet, man måste uppdatera ofta för att inte glömmas bort. 

när det kommer till färg så kikade jag igenom mitt flöde och fann dessa: 

bvkga1 animation - inspiration video

fin animation/stopmotion från NYC. lite epilepsivarning dock..

konstnär som gillar att uppfinna saker. fina små, smarta animationer i videon.

2.5d animation. animera tavlor.

länk

bvkgf1 fotografi - sontage.

copy+paste från dn.se anno 2004

Susan Sontag ger här i fjorton punkter sin estetik i mikroformat

1. Fotografi är framför allt ett sätt att se. Fotografi är inte seendet som sådant.

2. Fotografi är ofrånkomligen ett "modernt" sätt att se - och det dras därför till företeelser som handlar om upptäckande och uppfinnande.

3. Detta sätt att se, som vid det här laget har en lång historia, styr vad vi söker efter och är vana vid att finna i fotografier.

4. Det moderna seendet är fragmentariskt. Vi uppfattar verkligheten som i stort sett oändlig och kunskapen som obegränsad. Därav följer att alla gränser och alla samlande idéer måste vara missledande, demagogiska; i bästa fall provisoriska; nästan alltid, i det långa loppet, osanna. Att betrakta verkligheten utifrån vissa samlande idéer har den fördelen att det ger form åt våra erfarenheter. Men - och detta lär vi oss av det moderna seendet - det förnekar samtidigt det verkligas oändliga mångfald och komplexitet. På så vis kväver det vår drift, ja, till och med vår rätt att återskapa det vi vill återskapa - vårt samhälle, oss själva. Vad som är befriande, sägs det oss, är att vi kan varsebli mer och mer.

5. I ett modernt samhälle utgör bilder från kameror vår huvudsakliga källa till verkligheter som vi inte har direkt erfarenhet av. Och vi förväntas ta emot och registrera ett obegränsat antal bilder som vi saknar direkt erfarenhet av. Kameran definierar vad vi godtar som "verkligt" - och fortsätter att vidga gränserna för det verkliga. Fotografer åtnjuter en särskilt stark beundran om de avslöjar dolda hemligheter om sig själva eller om mindre kända sociala konflikter, oavsett om de inträffar nära eller på långt avstånd från betraktaren.

6. Enligt den moderna erfarenheten måste det finnas bilder för att något ska bli "verkligt". Fotografier identifierar händelser. Fotografier förlänar händelserna betydelse och gör dem minnesvärda. För att ett krig, en ogärning, en farsot eller en så kallad naturkatastrof ska framstå som angelägna måste händelsen nå folk genom de olika system (från television och internet till dagstidningar och tidskrifter) som förmedlar fotografiska bilder till miljontals människor.

7. I enlighet med det moderna seendet är verkligheten först och främst en fråga om sken, om utanverk - vilket alltid förändras. Ett fotografi registrerar skenet. Fotografiets vittnesbörd är ett vittnesbörd om förändringen; det vittnar om förstörelsen av det förflutna. Att vara modern (och vi som betraktar fotografier är moderna per definition) är att inse att alla identiteter är konstruerade. Den enda ovedersägliga verkligheten - och vår bästa ledtråd till identiteten - är hur människor framstår.

8. Ett fotografi är ett fragment - en glimt. Vi lagrar glimtar och fragment. Vi skapar mentala arkiv av hundratals bilder som vi ögonblickligen kan framkalla för vårt inre. Alla fotografier strävar efter att vara minnesvärda - alltså oförglömliga.

9. Enligt det synsätt som definierar oss som moderna finns det ett obegränsat antal detaljer. Fotografier är detaljer. Alltså framstår fotografier som livet självt. Att vara modern är att leva i hänryckning inför detaljens hänsynslösa autonomi.

10. Att veta är, framför allt, att bekräfta. Igenkännandet är den sorts kunskap som vi numera identifierar med konsten. Fotografier av fruktansvärda grymheter och orättvisor som påverkar de flesta i världen tycks säga oss - vi som är privilegierade och relativt säkra - att vi borde bli upprörda; att vi borde vilja att dessa fasor måtte upphöra. Andra fotografier tycks uppmana till ett annat slags uppmärksamhet. Mot bakgrund av den expanderande bildvärlden ligger fotografins mening inte i den sociala eller moraliska agitationen, som manar oss att känna och agera, utan i en konstaterande verksamhet. Vi ser, vi lägger på minnet, vi bekräftar. Detta är ett svalare seende. Det är den sorts seende vi benämner som konst.

11. De främsta socialt engagerade fotograferna klandras ofta i den mån deras verk påminner allt för mycket om konst. Och fotografi som betecknas som konstnärligt klandras ofta för det omvända - att det bedövar engagemanget. Det förevisar händelser och situationer och konflikter som vi må förtvivla över, men fordrar att vi förhåller oss kallsinniga. Det kan förevisa något verkligt fasaväckande, och därmed pröva gränsen för vad vi uthärdar att betrakta, och förväntas acceptera. Eller också - och detta är sant om mycket av det mest briljanta inom samtida fotografi - erbjuder det oss att helt enkelt stirra på det banala. Att stirra på det banala, och därtill med välbehag, och alltid med det välutvecklade ironiska sinnelag som finner sin bekräftelse i de surrealistiska sammanställningar av fotografier som är typiska för utställningar och böcker av i dag.

12. Fotografi - den högsta formen av resande, av turism - är den tongivande moderna metoden för att förstora världen. Som en förgrening av konsten har fotografin tagit som sin uppgift att förstora världen, med särskild expertis på ämnen som upplevs som utmanande och gränsöverskridande. Fotografiet kan säga oss: även detta existerar. Och detta. Och detta. (Och allt detta är "mänskligt".) Men vad ska vi göra med denna kunskap - om det nu är en kunskap om, säg, jaget, om det onormala, om utstötta eller om fördolda världar?

13. Kalla det kunskap, kalla det en bekräftelse - en sak kan vi vara säkra på när det gäller detta särpräglat moderna sätt att uppleva något: seendet, och lagrandet av seendets fragment, kan aldrig slutföras.

14. Det finns inget slutgiltigt fotografi.

Susan Sontag

länk. 

bvkgf1 foto - ny mapp vald.

färg.

bvkgf1 foto - suddigt

då har jag gjort klart med en till lektionside, tidsbegränsning och genomförande av uppgift.

lektionsskiss + inspirationsbilder att visa för elever under genomgång av uppgift.

jag hängde kameran runt halsen och gick ut. gick för att hämta bilen som varit hos doktorn, en promenad på 30 skulle ja tippa. jag letade motiv hela tiden. jag testsköt inne innan jag gick ut iof för att testa det lilla fasta objektivet och om det blev som ja tänkt mig i huvudet. från tredjevåningen, över takåsarna bort mot liseberg. man ser lite väl mkt kanske. fortsätter. 

bvkgf1 foto - enkla porträtt naturligt ljus.

då har jag gjort klart med en till lektionside, tidsbegränsning och genomförande av uppgift.

lektionsskiss + inspirationsbilder att visa för elever under genomgång av uppgift.

jag tog med mig kameran, canon eos 5d mark ii + canon ef 50mm f/1.4 usm, hem till en polare idag med familj eftersom det bjöds på middag. jag vet hur deras lägenhet ser ut och har således en plan med deras ljusgrå väggar och fönster i nordvästläge. ett av barna fick vara modell i 5 min. längre än så orkar tydligen inte dagens unga stå still... 

bvkgf1 foto - hjälp mig välja ny mapp.

peka på en ny är du snäll. 

bvkgf1 foto - play with me.

då har jag gjort klart med lektionside, tidsbegränsning och genomförande av uppgift.

lektionsskiss + inspirationsbilder att visa för elever under genomgång av uppgift.

bvkgf1 foto - begränsningar och makt

tid.
jag behöver begränsa mig. behöver hålla mig till en viss tid precis som mina elever. beroende på workshop/uppgift/lektion/idé som väls härnäst så kommer ja "ungefära" en tid som det skulle kunnas tänkas ta. 1 lektion. 2 lektioner. 40 min. 346 min.

makt.
jag valde första uppgiften själv. inser att eleverna sällan får göra detta. makten ligger, oftast, hos lärarn. jag vill att någon annan pekar på mappen som ska göras härnäst. peka. den som pekar först bestämmer vad jag ska ta mig åt att jobba med i det närmaste. makt att ge bort makten. typ.

så. peka. och säg.

en är avbockad. flera är kryssade pga att de faktiskt inte är workshop/uppgift/lektion/idé utan snarare foton mest.

process.

så ska vi tänka. tydligen. 

beställde böcker i veckan. ännu mer Keri Smith, Mess och The imaginary world of...

gillar hennes estetik och tänk. tror ja ska göra en egen tolkning av Smiths böcker. 

copy+paste med näven. 

rewrite the rules

reklam.

norm.

genus.

rewrite the rules.

Google Cultural Institute

så här funkar Googles Cultural Institute:




MEN, de har även en STREET ART avdelning! där de sparar gatukonst genom foto eftersom det ofta städas undan. bra google. snart kommer gatukonsten få vara kvar i våra offentliga rum, iaf om ja får bestämma.

            länk

grymt. + till google återigen.

like knows like

bra dokumentärserie. like knows like.


copy+paste

James Victore’s is an amazing artist and posters designer. His work has been exhibited at the MoMa, and belongs to permanent collections of museums in Paris, Washington, D.C., Zürich and Amsterdam. His clients include the New York Times, TIME Magazine, Moët & Chandon, the City of New York and Esquire.

Victore speaks regularly around the globe, is a professor at the School of Visual Arts, lectures at RISD and also teaches through his own events like “The Dinner Series” and “Take This Job & Love It.” He inspires many with his Burning Questions series on YouTube.

jamesvictore.com

shop.jamesvictore.com

youtube.com/user/JamesVictore

booooooooom intervju

fler videos här under. 

kopierar

jag älskar Human error av Victoria Siemer, länk. gillar det enkla och min igenkänning i photoshops digitala meddelandena, i valen att göra tilltalar mig enormt. att kunna koda egna meddelanden, personliga sådana triggar. datorn och dess språk blir i Siemers verk personligare, den får en identitet. lite som Apples Siri, fast ändå inte utan bra mycket bättre.

jag kopierar, härmar och kopierar, snart har jag fått igång en egen nivå på det hela, något eget.

genus och reklam - en skön kombo

nyttigt att diskutera som alltid. 

insp självprträtt

porträtt

fint att få interagera med bilder

att jobba med världskrigen som tema inom bilden ter sig inte främmande för mig. här har The Guardian tillsammans med fotografen Peter Macdiarmid gjort gemensam sak och låter oss se miljöerna från fotografier tagna under kriget och hur dessa miljöer ser ut idag. väldigt intressant, pedagogiskt gjort samt lärorikt att få se transformationen mellan dåtid och nutid.

du måste gå in på sidan, läsa bildtexterna och klicka på bilderna för att förstå vad jag menar, förstå vad jag såg som intressant nog att copy+pastea in här.

LÄNK